Ingen bebis.
Nej, ingen bebis än. Börjar bli duktigt tröttsamt det här. Mannen min är i Oslo just för tillfället så jag är hemma själv med tjejerna. Hoppas på att han kommer hem ikväll/natt nångång. Så jäkla tråkigt att vara hemma själv. Lite vuxet sällskap hade ju inte varit fel. Och utan bil sitter man med så man kommer ju ingenstans heller.
Han var lite nervös där över att åka iväg så långt nu när jag kanske föder närsomhelst men har han inte kommit än så spela roll. Jag har fött två barn tidigare och klarar nog den tredje utan honom med i värsta fall. Det är ju trots allt inte han som får krysta ändå..
Ah dessa barn.. Nu bråkar dom om en stol. Ja. En stol. Det är ett väldigt stort problem med massor av tårar. Olivia hann före och tog den och satte sig och då blev Natalia mega ledsen för hon ville faktiskt också sitta där. Då säger jag att hon får sitta på den efter Olivia och då börjar hon gråta efter pappa.
Denna gången lugnade dom ner sig ganska fort. Annars kan dom sitta och skälla på varann hur länge som helst.
Det är så roligt att dom alltid ropar på pappa med när det inte passar om han inte är hemma haha.. När det är jag som inte är hemma ropar dom såklart efter mig.
Deras små personligheter och attitydsförändringar blir tydligare varje dag. Ibland blir man helt galen och får kämpa med tålamodet och vissa dagar är bättre. Idag är en sån dag då attityden inte är den bästa och ovan på det så börjar vi gråta för allt. Och det är inte gråta. Det är skrikgråta, låtsasgråta. Det låter bara högt. Detta är något man inte förstår förrän man har barn i den här åldern. Och det enda som faktiskt fungerar är att behålla tålamodet och prata lugnt och fint med dom. Det är dock inte alltid tålamodet finns utan jag blir lätt arg först och sen fattar jag ju direkt igen att det här funkar ju för fan inte så ge dig korkade människa haha.. Kommunikation är nyckeln haha.. Men det är faktiskt sant, iaf här hemma hos oss :)
Men sen måste jag säga att Natalia är världens bästa storasyster som är så snäll mot sin lillasyster! Hon blir ledsen när hon tar något för henne men låter henne ändå behålla det. Hon har verkligen storasyster i sig. Tar hand om lilltjejen som är ganska bortskämd och blir fortfarande behandlad som en bebis ibland. Det är lite svårt med andra att se vart gränserna går för hon känns ju så liten jämfört med duktiga storasyster. Det ska bli spännande att se hur dom hanterar att det kommer en ny minsting eftersom de båda redan nu inte alls tycker om att dela på oss utan hade helst haft oss för sig själva.
Man får försöka göra saker och ting så rättvist som möjligt helt enkelt, och stå ut med lite tårar hit och dit. Ledsen måste man också få vara ibland, de får ju också känna olika sorters känslor såklart men det tar ju på krafterna för oss vuxna med. Man vill ju att de ska vara glada helst hela tiden.
Nej nu har jag annat att göra här!
