Torsdag
Min vänstra höft(led?) är helt svullen och har tyckt jag haft ont men liksom inte tänkt riktigt på det men ikväll insåg jag att det ska nog inte vara så. Ska på ultraljud på måndag iaf så får se vad dom säger då. Orkar definitivt inte med nåt extra besök hos barnmorskan eller sjukrådgivningen för då intalar dom bara en att man måste åka in och får spendera flera timmar där i onödan. Det är väl troligtvis bara det som kallas foglossningar ändå, och det får man ju visst ändå ingen hjälp för så lite skitsamma känner jag väl där. Men ont gör det, och det får jag stå ut med som haft en annars helt perfekt graviditet utan minsta besvär värt klaga på.
Förvärkarna kommer och går hela tiden och har slutat änns nämna nåt för gubben haha..
Jag och R igårkväll:
Jag: Älskling, jag har värkar nu.
R: Mm.. Säg till när det är dom riktiga.
Helt ointresserad efter tusende gången, hur vågar han?? Haha.. Ja, jag var inte alls beredd på att få förvärkar, åtminstone inte att de skulle vara så starka och kännas som dom riktiga. Det är väl så som det sägs, att de blir påtagligare för varje graviditet.
Är så fruktansvärt uttråkad, och ingen rolig film går det heller på tv.. Kanske nån kass repris på nån gammal komediserie?
Sova har jag gett upp. Det finns ingen glädje i det längre.
Ingen bebis.
Nej, ingen bebis än. Börjar bli duktigt tröttsamt det här. Mannen min är i Oslo just för tillfället så jag är hemma själv med tjejerna. Hoppas på att han kommer hem ikväll/natt nångång. Så jäkla tråkigt att vara hemma själv. Lite vuxet sällskap hade ju inte varit fel. Och utan bil sitter man med så man kommer ju ingenstans heller.
Han var lite nervös där över att åka iväg så långt nu när jag kanske föder närsomhelst men har han inte kommit än så spela roll. Jag har fött två barn tidigare och klarar nog den tredje utan honom med i värsta fall. Det är ju trots allt inte han som får krysta ändå..
Ah dessa barn.. Nu bråkar dom om en stol. Ja. En stol. Det är ett väldigt stort problem med massor av tårar. Olivia hann före och tog den och satte sig och då blev Natalia mega ledsen för hon ville faktiskt också sitta där. Då säger jag att hon får sitta på den efter Olivia och då börjar hon gråta efter pappa.
Denna gången lugnade dom ner sig ganska fort. Annars kan dom sitta och skälla på varann hur länge som helst.
Det är så roligt att dom alltid ropar på pappa med när det inte passar om han inte är hemma haha.. När det är jag som inte är hemma ropar dom såklart efter mig.
Deras små personligheter och attitydsförändringar blir tydligare varje dag. Ibland blir man helt galen och får kämpa med tålamodet och vissa dagar är bättre. Idag är en sån dag då attityden inte är den bästa och ovan på det så börjar vi gråta för allt. Och det är inte gråta. Det är skrikgråta, låtsasgråta. Det låter bara högt. Detta är något man inte förstår förrän man har barn i den här åldern. Och det enda som faktiskt fungerar är att behålla tålamodet och prata lugnt och fint med dom. Det är dock inte alltid tålamodet finns utan jag blir lätt arg först och sen fattar jag ju direkt igen att det här funkar ju för fan inte så ge dig korkade människa haha.. Kommunikation är nyckeln haha.. Men det är faktiskt sant, iaf här hemma hos oss :)
Men sen måste jag säga att Natalia är världens bästa storasyster som är så snäll mot sin lillasyster! Hon blir ledsen när hon tar något för henne men låter henne ändå behålla det. Hon har verkligen storasyster i sig. Tar hand om lilltjejen som är ganska bortskämd och blir fortfarande behandlad som en bebis ibland. Det är lite svårt med andra att se vart gränserna går för hon känns ju så liten jämfört med duktiga storasyster. Det ska bli spännande att se hur dom hanterar att det kommer en ny minsting eftersom de båda redan nu inte alls tycker om att dela på oss utan hade helst haft oss för sig själva.
Man får försöka göra saker och ting så rättvist som möjligt helt enkelt, och stå ut med lite tårar hit och dit. Ledsen måste man också få vara ibland, de får ju också känna olika sorters känslor såklart men det tar ju på krafterna för oss vuxna med. Man vill ju att de ska vara glada helst hela tiden.
Nej nu har jag annat att göra här!
POJKAR!
Nu verkar det vara så att min pojke i min mage redan har dessa inställningar automatiskt inprogrammerade. Åtminstone sistnämnda. Har haft sammandragningar sen igår morse, han är fixerad och ändå vill han inte ut. Jag tycker det känns lite halvegoistiskt nu när jag faktiskt är mamma och är den som borde få bestämma. Dessutom är det jag som lider av det. Jag tycker jävligt synd om mig själv just nu.
Var på ultraljud igår imorse, allt var bra och han tränade på sina andningsrörelser :) Såg roligt ut, man blir så stolt över sina barn haha fast man inte fått de än. Han känns så verklig när jag får se honom och fick en jättefin bild på ansiktet och det känns som att han är väldigt lik sin pappa. Får se om han är det i verkligheten också :) Sen var jag hos barnmorskan kl 7 i morse också och då konstaterade hon, precis som ultraljudsdamen, att han har fixerat sig och att det nu kan komma närsomhelst. Dettac hade jag också redan förstått men skönt att få höra det igen. De var båda helt förundrade över hur bra han mår, helt utan anmärkningar och jättepigg trots sin vikt. På ultrljudet i v32 låg han på -8 % på viktkurvan och nu i v 36 på -13,3%. Men de sa att detta troligtvis beror detta endast bara på att vi är små i oss (föräldrarna) och därmed kommer det inga bjässar men att de ändå måste sätta en tid för ett fjärde ultraljud eftersom han överstigit max-gränsen på -11% som fortfarande är okej. Så det är bara till att gå tillbaka i v 39. Tror dock att han kommer nu vilken dag som helst. Enligt deras mått väger han nu 2492 gram. Liten plutt. Undrar om man då kanske skulle köpa några plagg i stl 46?
Idag ska iaf vi åka och handla lite till plutt som det verkar som kommer heta Daniel. Han ska få en egen ny filt och lite bodys till och sen ska vi handla lite prylar som kan vara bra att ha hemma efter förlossningen och även packa vår bb-väska. Denna gången tänker jag vara beredd haha..
Nu ska jag skriva en liten lista på vad vi behöver :)
